hmm..
Jaa.. Inatt sov jag hos min bror å hans flickvän.. Kände att jag inte kunde sova hemma av några anledningar.. Jag är ledig idag, det är skönt men jag är en väldigt rastlös person som gärna vill göra mycket grejer jämt och ständigt.. Det är skönt att få sova ut och äta frukost i lugn och ro men efter de då känner jag bara att jag lika bra kunde ha jobbat.. visst de fanns inget jobb men aja.
Jag känner fortfarande mycket känslor inom mig.. Som jag skrev igår om att jag bara ville gråta och att jag berättade för min allra bästa vän hur jag kände för henne jag fick ett otroligt fint svar av henne och det kändes så himla bra. Hon är bäst så är de.
Jag vet att jag är känslomässigt förstörd och det är så jävla jobbigt. Jag vill inte vara de, (vem fan vill de?) Jag är en ärlig, omtänksam och känslig människa i många fall. Men i vissa så kunde jag aldrig bry mig mindre.. Jag träffar killar väldigt ofta mycket när jag är ute, allt jag alltid har i huvudet är att alla bara är ute efter ett ligg.. när jag sedan alltid får samtal och sms av killarna jag träffar (och jag är alltid trevlig) så till slut så skiter jag i dom, jag börjar ignorera dom efter ett tag säger tat jag itne vill något utan allt är bara oseriöst, jag sårar dom och jag kunde inte bry mig mindre? Det är hemskt... jag har träffar jätte fina människor men jag sårar alla och de rör inte mig, ibland kan jag känna mig som ett svin men allt i mitt huvud säger "vaddå de sa inte klick, vad ska jag göra?" Jag får utloppp för mina känlsor på helt fel sätt, igenom att bli arg på folk speciellt på min mamma och min bästa vän, min vän fattar men inte min mamma, för jag vågar inte säga ett ord till henne.. för jag vet.. jag vet att hon är trött på att jämt höra på mig, få höra att jag mår dålig, jag vet att jag är en börda för henne men klart hon itne vill erkänna de, men det är för hon har ett sånt samvete.. Jag är trött.. jag vill inte komma hem längre, jag vill komma hem till mitt egna, jag vill flytta bort, inte själv med en vän, flytta till ett eget ställe där jag bara kan få andas och känna själv med någon helt annan än min mamma.
Jag är fejk.. utåtsätt.. jag spelar gullig, social, full med självförtroende och älskar mig själv.
Det är fejk.. jag är enosäker liten flicka osm egentligen inte vågar säga ett enda ord, men jag kan dölja det. Jag är en tjej som är livrädd för att dö som jämt har dödsångest men inte vågar säga något för min familj har alltid varit dom "starka" som aldrig behöver gå till doktorn för man gör de bara inte, man jobbar häcken av sig och går till jobbet även fast man är sjuk så är de.. så även om jag är jätte sjuk, har ont någonstans i kroppen så spelar de ingen roll för min familj tror aldrig på de, dom tror alltid att man ljuger eller att de inte är någon fara därför ska man alltid gå, alltid göra sitt bästa OAVSETT hur man mår.. jag är egentligen inte en sån människa, men jag måste fejka de så min familj inte blir besvikna, jag måste ju vara som dom andra lika dum som alla dom andra. DUM som man är.
När jag stukade min fot för en vecka sen så rejält att jag inte kunde gå, den såg ut som en tennis boll och hela foten var ett stort blåmärke, jag ringde min mamma berättade vad som hänt jag hade halkat till ute och vridit till foten hennes svar va" DU är så jävla dum, hur kan du göra så, du ska jobba i veckan så är de, hur hade du tänkt annars? förstår du inte att du MÅSTE JOBBA???" JAG hade inte ens tänkt något annat ville bara berätta vad som hänt å säga när jag skulle komma hem å de enda jag får till svar är de där, självklart skulle jag jobba och göra mitt allra bästa, men att bemötas av det där svaret gjorde bara ont, jag hatar att hon alltid ska skrika och bli arg så fort allt handlar om jobb...
Missförstå mig rätt jag har inte haft en jobbig barndom med min mamma, hon är underbar i vissa fall.. men just när de gäller att må dåligt så är de som en fasad i min familj att man inte får vara de, man ska aldrig visa de.. man ska allti vara glad och är man ledsen visar man inte de utan man sätter upp den stora fina fasaden! det är ett otroligt stort fel i min familj och otroligt jobbigt att leva upp till jämt.
Nu har jag fått skrivit av mig lite, hah allt blev säkert riktigt kluddigt, men aja.. detta är bara för att jag ska få bort en stor börda från mitt bröst.
Take care. J
Jag känner fortfarande mycket känslor inom mig.. Som jag skrev igår om att jag bara ville gråta och att jag berättade för min allra bästa vän hur jag kände för henne jag fick ett otroligt fint svar av henne och det kändes så himla bra. Hon är bäst så är de.
Jag vet att jag är känslomässigt förstörd och det är så jävla jobbigt. Jag vill inte vara de, (vem fan vill de?) Jag är en ärlig, omtänksam och känslig människa i många fall. Men i vissa så kunde jag aldrig bry mig mindre.. Jag träffar killar väldigt ofta mycket när jag är ute, allt jag alltid har i huvudet är att alla bara är ute efter ett ligg.. när jag sedan alltid får samtal och sms av killarna jag träffar (och jag är alltid trevlig) så till slut så skiter jag i dom, jag börjar ignorera dom efter ett tag säger tat jag itne vill något utan allt är bara oseriöst, jag sårar dom och jag kunde inte bry mig mindre? Det är hemskt... jag har träffar jätte fina människor men jag sårar alla och de rör inte mig, ibland kan jag känna mig som ett svin men allt i mitt huvud säger "vaddå de sa inte klick, vad ska jag göra?" Jag får utloppp för mina känlsor på helt fel sätt, igenom att bli arg på folk speciellt på min mamma och min bästa vän, min vän fattar men inte min mamma, för jag vågar inte säga ett ord till henne.. för jag vet.. jag vet att hon är trött på att jämt höra på mig, få höra att jag mår dålig, jag vet att jag är en börda för henne men klart hon itne vill erkänna de, men det är för hon har ett sånt samvete.. Jag är trött.. jag vill inte komma hem längre, jag vill komma hem till mitt egna, jag vill flytta bort, inte själv med en vän, flytta till ett eget ställe där jag bara kan få andas och känna själv med någon helt annan än min mamma.
Jag är fejk.. utåtsätt.. jag spelar gullig, social, full med självförtroende och älskar mig själv.
Det är fejk.. jag är enosäker liten flicka osm egentligen inte vågar säga ett enda ord, men jag kan dölja det. Jag är en tjej som är livrädd för att dö som jämt har dödsångest men inte vågar säga något för min familj har alltid varit dom "starka" som aldrig behöver gå till doktorn för man gör de bara inte, man jobbar häcken av sig och går till jobbet även fast man är sjuk så är de.. så även om jag är jätte sjuk, har ont någonstans i kroppen så spelar de ingen roll för min familj tror aldrig på de, dom tror alltid att man ljuger eller att de inte är någon fara därför ska man alltid gå, alltid göra sitt bästa OAVSETT hur man mår.. jag är egentligen inte en sån människa, men jag måste fejka de så min familj inte blir besvikna, jag måste ju vara som dom andra lika dum som alla dom andra. DUM som man är.
När jag stukade min fot för en vecka sen så rejält att jag inte kunde gå, den såg ut som en tennis boll och hela foten var ett stort blåmärke, jag ringde min mamma berättade vad som hänt jag hade halkat till ute och vridit till foten hennes svar va" DU är så jävla dum, hur kan du göra så, du ska jobba i veckan så är de, hur hade du tänkt annars? förstår du inte att du MÅSTE JOBBA???" JAG hade inte ens tänkt något annat ville bara berätta vad som hänt å säga när jag skulle komma hem å de enda jag får till svar är de där, självklart skulle jag jobba och göra mitt allra bästa, men att bemötas av det där svaret gjorde bara ont, jag hatar att hon alltid ska skrika och bli arg så fort allt handlar om jobb...
Missförstå mig rätt jag har inte haft en jobbig barndom med min mamma, hon är underbar i vissa fall.. men just när de gäller att må dåligt så är de som en fasad i min familj att man inte får vara de, man ska aldrig visa de.. man ska allti vara glad och är man ledsen visar man inte de utan man sätter upp den stora fina fasaden! det är ett otroligt stort fel i min familj och otroligt jobbigt att leva upp till jämt.
Nu har jag fått skrivit av mig lite, hah allt blev säkert riktigt kluddigt, men aja.. detta är bara för att jag ska få bort en stor börda från mitt bröst.
Take care. J
Kommentarer
Trackback
